Välkommen att lyssna på podradiosändningen av programmet “Livet och döden” på temat “Lögnen” där Alexander Bard och Isobel Hadley-Kamptz berättar om det dramatiska skifte i människosyn som internetsamhällets framväxt innebär. Programledare är Eric Schüldt.

Sverige är bra på mycket, från popmusik till propellrar och andra tekniska innovationer. Men några världsberömda filosofer har vi knappast producerat. Varför? Författaren och artisten Alexander Bard diskuterar frågan i Filosofiska rummet i Sveriges Radio med filosofen Marcia Cavalcante Schuback och idéhistorikern Sven-Eric Liedman.

Läs gärna Jans hyllning av den tyske filosofen Thomas Metzinger i Svenska Dagbladet.

Thomas Metzinger - samma andas barn som Bard & Söderqvist

Jaget och själen de största av illusioner

Med stöd av neurovetenskap hävdar den tyske filosofen Thomas Metzinger att jaget är en illusion vi behöver göra oss av med. Om vi tar oss ut ur ”jagtunneln” slipper vi också många av subjektivitetens lidanden.

Den franske tänkaren René Descartes var, som bekant, för spröd för vårt kärva Stockholmsklimat. Hans idéer om kroppen och själen visade sig däremot vara enastående slitstarka och lever i hög grad kvar i vår västerländska köksbordspsykologi ännu 360 år efter hans egen död. Det var en smal sak att överföra dem från ett religiöst fundament till en sekulariserad humanism som formades till en självbelåten kult kring människan och individen.

Descartes sökte den säkra kunskapen och tvivlade på allt. Sinnenas vittnesbörd liksom allting hört och läst, papperet och pennan, tofflorna och brasan: ingenting av detta går att lita på. Och inte heller matematikens axiom. Vi kan inte med fullständig visshet utesluta risken för att vi är utsatta för någon sorts bedrägeri. Kanske drömmer eller hallucinerar vi, kanske vill Gud eller onda makter av någon anledning invagga oss i falska föreställningar, kanske är triangeln i själva verket en femhörning. Det enda säkra för den tvivlande filosofen är tvivlet självt, det går inte att betvivla. Och finns det ett tvivel, finns det också någon som tvivlar och tänker på allt möjligt annat. Alltså finns jaget.

Jaget kan vara helt säkert på sin existens så länge tänkandet pågår, medan den kropp som råkar vara jagets boning är lätt att tänka bort. ”Härav förstod jag”, skriver Descartes i ”Avhandling om metoden”, ”att jag var en substans, vars hela väsen eller natur består i att tänka och som för att finnas till ej behöver någon plats och ej heller är beroende av något materiellt. På så sätt är detta jag, det vill säga själen, genom vilken jag är vad jag är, helt skilt från kroppen.”

Om tänkande verkligen är en förutsättning för existens, hamnar vi i stora svårigheter. Då är det rätt mycket (och många) här i världen som vid närmare påseende inte finns. Naturligtvis har tänkandet utvecklats gradvis ur icke-tänkande organismer som med stor säkerhet har existerat. Men det som trots allt talar starkt för denna cartesianska dualism – att kroppen och det vi kallar själen eller jaget är två väsensskilda storheter – är helt enkelt det att det är så det känns. Hjärnan är ett fysiskt föremål där det pågår en massa komplicerade, neurokemiska processer, men det vi upplever i vårt medvetande och de mer eller mindre storslagna tankar vi tänker yttrar sig som något helt annat. Dessutom ger denna speciella, andliga dimension av tillvaron oss människor god anledning att känna oss tacksamt förundrade och litet högtidliga till sinnes. Det finns något vackert och märkvärdigt bortom förnimmelserna. Livet får en mening och allt det där.

Ett av flera problem med dualismen är dock att den inte förklarar någonting, åtminstone inte för den som kan tänka. Om själen inte är av denna världen, är det svårt att se hur dess tänkande ska kunna utöva något inflytande alls över kroppens handlande. Descartes, som kunde tänka, såg givetvis problemet men kunde inte hitta någon lösning inom ramarna för det egna systemet och valde att försöka dölja det genom att blanda bort korten.

Och denna fråga om hur det psykiska och det fysiska kommunicerar och påverkar varandra är olöslig för en dualist. Någonstans i ekvationen måste man införa ett trollerinummer där äpplen förvandlas till päron utan att någon märker det. Trots detta lever dualismen vidare. En modern och uppmjukad dualism medger villigt att neuroner och synapser på något sätt är inblandade i produktionen av medvetande, men insisterar på att fysiologiska processer aldrig kan erbjuda en heltäckande förklaring. Respekten för det inre livets mysterier och mirakel kräver att vi accepterar något själsligt som är inbäddat i tillvaron utan att faktiskt finnas på något banalt fysiskt vis. Visserligen förutsätter detta en god portion magi, men å andra sidan hämtar denna uppfattning stöd i vår upplevelse av att gå omkring och tänka och agera i vardagen. Det känns som om vi har om inte en helig själ så åtminstone ett hyfsat stabilt jag som utövar en hyfsat fri vilja, och så vidare. Dualismen har alltså intuitionen på sin sida.

Men hur tungt väger egentligen intuitionen i dessa sammanhang? En gång i tiden var folk övertygade om att solen snurrar kring ett stillastående jordklot eftersom detta överensstämmer med vad man varje dag ser med egna ögon. Eller hur är det egentligen med den saken? Måste man inte, åtminstone såhär i efterhand, med Descartes filosofkollega Ludwig Wittgenstein fråga sig hur det i så fall skulle ha sett ut om det faktiskt såg ut som om jorden snurrar kring sin egen axel (som den ju faktiskt gör)? Handlar det här inte mest om en lättjefull naivitet? Och måste vi inte inse att vi måste tänka kontraintuitivt för att fatta just någonting om det medvetande som är sin egen blinda fläck?

Djärvare och intensivare än de flesta inom detta område har den tyske filosofen Thomas Metzinger tänkt. En fördel med just Metzingers tänkande är också att det är djupt förankrat i den snabbt framåtskridande neurovetenskap som gör att vi idag kan ersätta mycket av vårt gissande och troende om hur hjärnan producerar medvetande med beprövade kunskaper. Han är alltså en brobyggare som etablerar välbehövliga förbindelser mellan humaniora och naturvetenskap, men han är också kontroversiell i så måtto att han helt avfärdar våra intuitiva slentrianföreställningar om vilka vi är och kallar det cartesianska jaget för en myt.

Störst avtryck hittills har Metzinger gjort med boken ”Being No One” från 2003, en bumling på 700 sidor där han utvecklar sin jagmodellteori för subjektivitetsproblematiken med hjälp av en omfattande och tekniskt avancerad apparatur. Tesen här är att vi alla vid närmare påseende är ingen, att ingen människa har eller någonsin har haft något jag. Det enda som finns och har funnits är vad Metzinger kallar den fenomenella jagmodellen som vi aldrig uppfattar just som modell eftersom den är transparent. Vi ser den inte och kan inte se den av det enkla skälet att vi använder den för att se med. Den är kroppens perspektiv på omvärlden. Hjärnan aktiverar denna mekanism närhelst den har behov av att integrera perceptionsprocessernas impulser med kroppens rörelser och mellanhavanden med världen, vilket är ett behov som uppstår vid uppvaknandet och kvarstår under all vaken tid.

Att vi inte förnimmer att modellen är en modell utan misstar den för det personliga jag till vilket hela vår identitet är kopplad, är inte vårt fel, tröstar oss Metzinger. Evolutionen har skapat oss på det viset. Och det är heller ingenting att sörja särskilt mycket över. Jagmodellen är på många vis en briljant inrättning som gör det möjligt för en organism att föreställa sig själv som en helhet och att agera någorlunda rationellt i både en yttre och en inre miljö. Hjärnans uppgift är ju inte och har aldrig varit att uppdaga tillvarons mest komplicerade mysterier utan att förenkla vår vardag och göra oss konkurrensmässiga i kampen för tillvaron.

Dessutom kan vi faktiskt inte avkräva vår hjärna eller något annat organ fulländad perfektion. Tyvärr är vi ju inte produkter av någon intelligent design utan av en urvalsprocess som bara kan arbeta med exakt det material som råkar finnas till hands. Att något är utvalt och någorlunda fungerande innebär givetvis inte alls att det är optimalt utan bara att det är bättre anpassat till rådande villkor än samtidigt existerande alternativ av olika slag. Och alternativen kan vara hur värdelösa som helst.

Så även om de kan vara tillåtet att då och då sucka hänfört över hur sinnrikt allting är ordnat i naturen och hur märkvärdig och unik människan är, måste vi vara medvetna om våra tillkortakommanden. Vårt minne är opålitligt, våra beslutsprocesser är manipulerade av våra opålitliga minnen, och vårt jag tror att det existerar.

I sin nyutkomna bok ”The Ego Tunnel – The Science of the Mind and the Myth of the Self” (276 s, Basic Books) fortsätter Thomas Metzinger sin utforskning av gränslandet mellan neurovetenskapen, medvetandefilosofin och fenomenologin. Forskningsrapporterna om hjärnans funktioner strömmar in, data tornar upp sig, men vad som fortfarande saknas är en samlad och samlande helhetsbild av vilka vi är och hur vi förhåller oss till världen. Och det stora hindret i vår väg mot självkännedom är jagillusionen: vi kan inte betvivla förnimmelserna men vi har all anledning att ifrågasätta Descartes förmodade förnimmare. Lösningen på mysteriet finns i insikten om hur jagtunneln fungerar, menar Metzinger.

Hjärnan aktiverar och upprätthåller en fenomenell jagmodell, en föreställning om organismen som en helhet, och innehållet i denna modell är det vi kallar jaget. Det är främst vår sofistikerade jagmodell som skiljer oss från andra djur och som har gjort oss till tänkare och läsare. Den gör det möjligt för oss att bygga ett samhälle och en kultur genom kommunikation och samarbete.

Jagets upplevelse av världen äger rum inne i en jagtunnel, en redigerad tolkning av ett snävt urval av impulser utifrån. Våra sinnesorgan är kraftigt begränsade och ger oss därför bara ett begränsat utsnitt av en oformlig mångfald som vi inte kan föreställa oss. På så sätt, menar Metzinger, är vår medvetandeprocess inte så mycket en bild av verkligheten som en tunnel genom verkligheten. I denna tunnel lever vi hela vårt medvetna liv, och genom att jagmodellen placeras inne i världmodellen skapas ett centrum varifrån jag blickar ut över omgivningen. Hjärnan skapar hela tiden en upplevelse just av att ett enhetligt jag är närvarande i en sammanhängande värld utanför hjärnan. På så sätt blir det lättare att orientera sig och hela livet blir litet enklare.

Jaget är alltså ingenting vi är, utan ett virtuellt verktyg som vi använder för att koordinera det egna agerandet och för att försöka förutsäga andras agerande. Och vilka är då vi som utför dessa sofistikerade manipulationer? Jo, elektrokemiska modulsystem som systematiskt och godtroget förväxlar innehållet i vår egentillverkade jagmodell med någon sorts autentisk och någorlunda stabil identitet. Vid närmare påseende är vi alltså ingen alls i Metzingers speciella bemärkelse: jaglösa jagmaskiner. Eller som Douglas Hofstadter har formulerat saken: en hallucination som hallucineras av en hallucination.

Denna nya bild av människan växer nu gradvis fram parallellt inom både naturvetenskapen och medvetandefilosofin. Det börjar alltså bli dags att ta ett sista tårfyllt farväl både av den odödliga själ som har varit religionens erbjudande om en trösterik metakontext genom millennier och av den högmodiga humanismens sekulariserade jag. Det börjar bli dags att acceptera den wittgensteinska utmaningen och frigöra oss från ännu en daterad illusion.

Varför? Både själen och jaget har ju haft uppgifter att fylla. Visst – men de har också, som Metzinger påpekar, skapat subjektivitetens många former av ångest och lidande. Tunneln är i själva verket ett fängelse, men nu börjar vi ana ljuset i tunnelns slut. Denna frigörelse kommer att förändra vår självbild och vår världsbild mer genomgripande än vad någon av de föregående revolutionerna inom vetenskaperna gjorde. En bred klyfta kommer att uppstå mellan de välinformerade och de nostalgiska själ- och jagkramare som aldrig har hört talas om någon fenomenell jagmodell.

Helt nya frågeställningar framträder när neuroteknologin ofrånkomligen omvandlar sig till en medvetandeteknologi. Nya kunskaper innebär både nya möjligheter och nya risker. I princip finns det ingenting som hindrar att vi själva designar vår egen jagtunnel, och olika former av kognitiva förbättringar hamnar inom räckhåll. Vi kan själva kontrollera vår egen sinnesstämning med hjälp av några smärre neurokemiska justeringar.

Men för att hantera eller helt enkelt bara diskutera denna nya situation på ett meningsfullt sätt krävs, framhåller Metzinger, att vi faktiskt gör vår hemläxa och sätter oss in i den utveckling som pågår. Dogmatisk förnekelse är inte någon vinnande strategi.

Författarkollegan och idéhistorikern Carl-Michael Edenborg har lyckats sammanfatta patoset hos Kroppsmaskinerna på ett utmärkt sätt i det här radioprogrammet. Ibland säger några hundra muntliga ord mer än tusen ord i skrift!

Bard & Söderqvist ger sin vision på temat “Liberalismens framtid” i Sydsvenska Dagbladets spännande ideologiska artikelserie under sommaren. Liberalismens seger blir också dess splittring. Du kan läsa artikeln om de tre nya liberalismerna här.

Friedrich Nietzsche - grubblade mycket över hur vi ska hantera att vi tappat tron på allting...

Goder afton Mr B!

Då jag läste om Nätokraterna i veckan har jag en liten fråga, med anledning av er formulering i boken: hur ser ni på Nietzsches tes om att Gud är död? Jag har allmänt sett det som en metafor, men av nån anledning fick jag för mig när jag läste Nätokraterna igen att ni har en annan definition.

Looking forward to hearing from you!

/J

Svar:

“Guds död” är ett stort koncept, det har ingenting med religion eller vetenskap att göra. Sånt brydde sig inte Nietzsche om.
Vad Nietzsche menar är att vi SÖRJER och känner oss extremt vilsna eftersom själva den sammanhållande faktorn i vår kollektiva livslögn har fallit bort. Kristendomens krav på Sanningen vändes till slut mot sig självt, kristendomen befanns själv var otillräcklig och lögnaktig i sina premisser.
Nietzsche ställer alltså frågan hur vi ska hantera detta helvete vi själva har skapat, denna ångest inför döden som vi nu måste leva med när livet efter detta är borta?
Och det är den tidsåldern vi lever i nu. Den nihilistiska tidsåldern där alla värden är döda. Därför skriver vi inte om en nihilism utan om TRE nihilismer i våra böcker. Vi är post-nietzscheaner.

Jacques Lacan - filosof och psykoanalytiker, inte vetenskapsman, och det är det som är poängen...

Fråga:

Fråga:

Hej Alexander!

Jag läste er bok Kroppsmaskinerna. Enligt ditt och Jans releasetal skulle de senare kapitlen blir lite svårare. Gott så. Här kommer en fråga om texten i kapitel 12.

Som teknikvetare är tal intressanta, och jag är därför mycket intresserad av när tal kommer upp mer eller mindre oförklarligt. Modern hjärnforskning hävdar att vi kan hålla uppemot uppemot sju olika objekt när vi är lugna och inte stressade. Jag fick lite charlatanska vibbar när ni börjar förklara att en schizoanalytisk terapi kunde jonglera med så många som tolv olika personligheter, med resonemanget att tolv skulle vara något perfekt, som symboliserar detta. Varför tolv? Kopplingen mellan heltalsaritmetiska samband och empirisk psykologi är för mig långt ifrån självklar. Enlighten me!

Svar:

Mycket bra fråga!!!

Vi skriver faktiskt på flera ställen att man måste förstå att en form som 12+1 bara används för att den är funktionell, den har alltså ingenting med någon objektiv sanning att göra. Psyket består inte av 12 personligheter eller något liknande. Att vi förmodligen bara klarar av att hantera sju parallella tankemönster åt gången är intressant för det visar ju att talet 12 är bra som maxsiffra.

Efter sju års arbete som schizoanalytiker kan jag bara konstatera att: 1. 12+1-modellen är extremt funktionell (som universellt återkommande former ofta är). 2. Psykopunktur funkar (är släkt med hypnos) och är direkt farligt om inte rätt tillämpat. 3. Ingen av mina analysander behövde någonsin använda sig av modellens upp till 12 personligheter. De flesta nöjde sig med att utveckla typ 4-5 personligheter (man hittar på namn, kön, ålder etc för varje “docka” man leker med) och kanske fokusera sig på 3 av dem när de efter analysen gick vidare på egen hand.

Tanken är ju bara att lära folk att tänka 1. Lekfullt om sig själva 2. Tänka sig själva som en pluralitet och inte en solid enhet 3. Hålla isär det tomma subjektet från personligheterna och bara låta det tomma subjektet (jaget i språket) får vara den tomma länken mellan personligheterna och absolut ingenting mer eller annat.

Sedan vill jag gärna förtydliga att schizoanalys är en ren analysform (med analytiker och analysand i ett radikalt jämlikt förhållande, där analysandens själv-och världsbild är det gemensamma temat) och inte en terapiform. Terapi får psykologer och psykoterapeuter syssla med. Psykologi är en socialvetenskap, psykiatri är en medicinsk vetenskap, psykoanalys är däremot filosofi tillämpad på den enskilda människans livssituation och därmed precis som filosofin själv en konstform och inte en vetenskap.

Analys handlar inte, som inom psykologin eller psykiatrin, om att få en olycklig människa att leva lyckligt, det handlar om att träna sig att tänka mer uppriktigt om sig själv, och att vara beredd att göra detta oavsett de känslomässiga konsekvenserna. Att exempelvis arbeta sig genom en rejäl omgång kognitiv psykologi innan man sätter sig i analys är därför att rekommendera.

Denna text publicerades ursprungligen på Politikerbloggen: http://www.politikerbloggen.se/2009/05/08/19497/

Sexköpslagen är en morallag och ingenting annat än en morallag. Vi ska inte ha morallagar i modern lagstiftning. Vi ska ha en strikt etisk lagstiftning. Låt mig förklara hur det hela hänger ihop.

För det första är det enligt alla värdefilosofer, från Baruch Spinoza till Jürgen Habermas, en enorm skillnad mellan etik och moral. Etik är värderingar som filosoferna själva sysslar med. Etik bygger på självidentitet (det är därför etiker älskar att analysera historier som det grekiska dramat Medea). Vad ska jag göra för att bli den jag anser att jag ska vara? Vem blir jag inför mig själv om jag gör det ena eller det andra? Det innebär att etiken sysslar med orsak och verkan, och bygger på motsatsparet konstruktivitet mot destruktivitet.

Frågan som etikern ställer sig är: Vad är rätt och vad är fel för mig att göra för att jag så konstruktivt som möjligt ska kunna leva i enlighet med mina egna drifter och begär? När vi vill ta reda på vad som är etiskt rätt för oss att göra går vi till psykoanalytiker, kognitiva psykologer eller läser värdefilosofi. Och eftersom vi lever i ett sekulariserat samhälle där en uppsjö religioner och ideologier ska leva tillsammans i tolerans och demokrati, måste ett modernt samhälle bygga på en etisk lagstiftning. Därför betalar vi filosofer för att skapa god etik åt oss, och demokratin är i sig ett utmärkt exempel på en etisk och inte en moralisk princip.

Moral är däremot värderingar som teologer sysslar med. Moralen har sin grund i religionen och Människans relation till Gud och opererar enligt motsatsparet godhet mot ondska. Gud har ställt upp en massa regler som vi människor ska följa (t ex Tio Guds Bud, som alltså är tio moralismer). Eftersom Gud är allsmäktig behöver han – till skillnad från etikern - självklart inte förklara varför han har fått för sig det ena eller det andra. Vi får till exempel aldrig någon förklaring i Bibeln till varför vi ska hedra vår fader och vår moder eller varför vi inte ska mörda. Moralen är nämligen en blind order uppifrån. Sluta tänk själv, lyd!

Poängen med Moralen är förstås inte de godtyckliga reglerna i sig, utan att vi ska viga våra liv till att bevisa trohet och lojalitet gentemot Gud och den sanna läran i den heliga boken. Belöningen för en god moral är en plats i himlen och bestraffningen för en dålig moral är en plats i helvetet (om man inte hittar på genvägar som att Jesus tar på sig den dåliga moralen på korset förstås). Och vi ska inte underskatta Moralens enorma dragningskraft: De flesta människor tycker att det är bekvämt att ha en regelbok att följa utan att behöva tänka själva. Problemet är ju bara att då måste moralisterna hitta någon annan än sig själv som hittar på reglerna. Det är därför så många människor vill tro på figurer som Gud, Påven eller Den Obefläckade Kärleken.

För det andra är det en skillnad mellan moralism och nymoralism. Den klassiska moralismen kommer direkt från religionens värld. Moraliserande kristna, judar och muslimer fördömer icke-troende och stämplar dem som omoraliska för att de inte följer den rätta läran. Det gör de alldeles rätt i, det är i sig ett moraliskt påbud att syndare ska omvändas till den rätta läran. En kristen människa som fördömer en annan människa som väljer att köpa eller sälja sex gör alltså detta på goda grunder: Bibeln säger ju att all sex, utom den sex som sker mellan ett gift heterosexuellt par, är synd. Alltså är sexarbete (om transaktionen inte sker mellan två heterosexuella makar) automatiskt syndigt och därmed omoraliskt. Kristdemokraterna har alltså en anledning att tycka att sexköpslagen är en god idé.

Nymoralismen är däremot ett modernt påfund. Den består av moraliserande värderingar som INTE har någon grund att stå på. Nymoralistens dilemma är att nymoralisten vill hålla med moralisten men inte hittar någon logisk anledning att göra det. Nymoralisten kan exempelvis känna ett privat äckel inför olika former av sex. Då kommer Nymoralisten att plädera för att sexarbete ska kriminaliseras men försöka gömma orsaken till sitt lösa tyckande (det privata äcklet inför vissa former av sex) bakom en massa andra argument som egentligen inte har med saken att göra (sexarbete är slaveri, sexarbete är misshandel, sexarbete ingår i något slags påhittad ond struktur, och en massa annat ogrundat nonsens).

Eller Nymoralisten kan för all del känna att sex är någonting alldeles fantastiskt och speciellt som skiljer sig från allting annat som människor pysslar med (d v s sex är någonting religiöst). Men det är också bara en grundlös individuell känsla som inte har någon logisk allmängiltighet för resten av mänskligheten. Utan Gud kan sex nämligen inte vara heligt, det är etiskt bara en mänsklig aktivitet bland alla andra och då blir argumenten för sexköpslagen (att skydda det heliga sexet från det syndiga sexet) lika befängda.

Vi kanske har lust att mörda någon, men Lagen hindrar oss att göra det. Vi kanske känner hatkänslor mot bögar, flator och svartskallar, och vi får känna vad vi vill, men Lagen hindrar oss från att slå ihjäl andra människor. Lusten att mörda är inte kriminell, känslan av hat är inte kriminell, det är alltid handlingen som är kriminell. Lagen får därför på motsvarande sätt inte drivas av våra subjektiva känslomässiga nycker, poängen med Lagen och dess logiska etik är ju istället att hålla våra privata känslosvall i schack, just så att Lagen trovärdigt kan vara vårt gemensamma sociala regelverk.

Sedan ska vi inte sticka under stol med att makt korrumperar och är njutbart. Nymoralisten kan alltså vara avundsjuk på Moralisten för att Moralisten har Gud att ta till som ursäkt för sin vilja att trampa in i andra vuxna och myndiga människors liv, sätta sig på och bestämma över dem. Detta förklarar ju varför moralismer så ofta tenderar att spela på våra mest primitiva lustar och fördomar, till exempel Kyrkans fördömande av homosexualiteten, som bygger på den bland heterosexuella utbredda lusten att vara homofob. Eller det allmänna fördömandet av horan och torsken som snuskiga människor.

Men känslor är inga logiska argument. Därför tvingas Nymoralisten att låna Moralistens argument trots att argumenten därmed saknar grund. När det sedan uppdagas i debatten att de moraliserande argumenten inte hänger ihop (Gud saknas ju i ekvationen) låtsas Nymoralisten som att det regnar och skriker bara högre och högre. Till exempel genom att gång på gång insistera på att Nymoralisten ”verkligen inte är moralist”. Men bara för att man skriker någonting gång på gång betyder det ju inte att det är sant. Och nymoralister är just bara moralister som saknar grund för sitt lösa, slumpmässiga, känslosvallstyrda tyckande.

Det är visserligen förståeligt att inte alla människor klarar av att hålla isär logiken från sina privata fördomar och grumlar till logiken med en massa ovidkommande och outredda känslor. Men att det är förståeligt gör det inte intellektuellt hederligt eller logiskt hållbart, och nymoralismen har därför om möjligt ännu mindre i lagboken att göra än den klassiska moralismen.

Etikens utgångspunkt är att varje människa ska vara fri att leva sitt liv i enlighet med sina lustar och begär så mycket det bara går (utan att inkräkta på andra människors frihet att göra detsamma). Detta är i sig inte kontroversiellt, etiker på både höger- och vänsterkanten ideologiskt är helt överens om denna etikens grund. Det betyder att etiken kan komma fram till olika ståndpunkter vad gäller exempelvis abort: Om man anser att Modern är en människa medan Fostret inte är en människa så har Modern enligt etiken rätt att göra abort bäst hon vill. Men när Fostret blir ett barn, ett eget människoliv, är det Lagens uppgift att etiskt skydda Barnet och då är Moderns rätt till fri abort förverkad. Det är därför etiker ständigt ältar var gränsen går mellan Fostret och Barnet.

Sexarbete är däremot en aktivitet som sker mellan två vuxna och myndiga parter där den ena parten köper en sexuell tjänst av den andra parten, där parterna kommer överens om vilken aktivitet de önskar utföra tillsammans, och vilken ersättning som de anser skälig för detta utförande. Sexköparen kan backa ur affären för att priset blir för högt, sexarbetaren kan backa ur affären därför att han eller hon inte vill utföra den efterfrågade tjänsten, eller för att det pris sexköparen är beredd att betala är för lågt. Lägg märke till att det inte finns någon utomstående part med i transaktionen. Sexarbete är en överenskommelse och en akt mellan en säljare och en köpare som inte involverar någon tredje eller omyndig part.

Det här innebär att man kan etiskt försvara en tuff lagstiftning mot både slaveri, slavhandel, människosmuggling, misshandel och pedofili (barn är inte vuxna och myndiga och därmed kapabla att fatta beslut för egen räkning) men man kan INTE försvara en lag mot sexarbete på etiska grunder. Faktiskt inte alls. Det innebär att sexköpslagen är avslöjad som en renodlad morallag, den bygger inte alls på etik. Vilket innebär att de som pläderar för sexköpslagen är moralister, vare sig de är klassiska moralister eller nymoralister. Och eftersom vi ska ha en etisk och inte en moraliserande lagstiftning (Kyrkan är som bekant skild från Staten) så ska sexköpslagen avskaffas.

Det tål att sägas, om och om igen:

Filosofi är en konstform - inte en vetenskap!

Det betyder att om man recenserar ett filosofiskt verk och “söker efter empiri som styrker det som sägs i boken” så har man inte ens förstått vad det är man läser. Ingen vettig läsare letar efter empiri i poesi. Ingen vettig betraktare letar efter empiri i konst. Då är det också lika bra att strunta i empirin när man läser filosofi. Empirin tillhör vetenskapen och inte filosofin, den vetenskapliga litteraturen och inte den filosofiska. Det finns vetenskapsfilosofi (filosofi om vetenskapen och dess villkor, t ex empirism), det finns däremot av förklarliga skäl ingen filosofisk vetenskap.

Filosofi SPEKULERAR! Filosofin producerar koncept som ska hjälpa oss att tänka klarare. Det är det som är hela poängen. Redan giganten G.W.F. Hegel på 1800-talet blev känd som den store spekulative filosofen. God filosofi är att spekulera briljant och intressant, dålig filosofi är att spekulera banalt och kackigt. Så nu vet ni det! Och om någon försöker stämpla någonting som armchair philosophy i nedlåtande betydelse, så har den personen missat hela poängen. Uttrycket är nämligen en tautologi, stor filosofi skapas just i fåtöljer, med en briljant hjärna och en vass penna.

Gamle Hegel - han kunde spekulera, han...

Svenskar har svårt för det här med filosofi. Vi har producerat måleri, poesi, film, teater, mode och populärkultur av världsklass. Men vad gäller just filosofi har det före Bard & Söderqvist varit väldigt väldigt magert från vårt gamla ingenjörsland. Det enda konstnärliga område som svenskarna behandlar med samma tafflighet är konstmusiken. Tack gode Gud då för Anders Hillborg och Peter Bengtson (där fick ni några namn att googla), konstmusikens svar på Bard & Söderqvist!