Bard & Söderqvist ger sin vision på temat “Liberalismens framtid” i Sydsvenska Dagbladets spännande ideologiska artikelserie under sommaren. Liberalismens seger blir också dess splittring. Du kan läsa artikeln om de tre nya liberalismerna här.

Krisen har slagit till med full kraft, och den här gången är k-ordet befogat. Finanskrisen har utlöst den djupaste konjunktursvackan på över 70 år. Och det har gått fort: För ett år sedan drabbades spekulativa hedgefonder och ansvarslösa bolåneinstitut, nu har krisen spritt sig till den breda ekonomin. Ingen sektor går förskonad och arbetslösheten stiger snabbt mot rekordnivåer. Ändå är den ekonomiska krisen bara en mild bris jämfört med den dramatiska omställningen från industrisamhällets urbana världsbild och människosyn till det nya informationssamhällets virtuella världsbild och människosyn. Och den är framför allt övergående.

De interaktiva teknologiernas framfart är lika revolutionerande som en gång skriftspråket och tryckpressen. Allting i samhället förändras: politiken, kulturen, ekonomin, konsumtionsmönstren och byggandet av sociala identiteter. Medierna skildrar hur köerna till arbetsförmedlingarna växer, men ignorerar en långt allvarligare kris som följer av vår tids nya mediestress. Det handlar om en kris som inte försvinner med nästa konjunkturuppgång.

Den nya teknologins okritiska hejarklack har lurat i oss att våra laptoppar, mobiltelefoner och bredbandsuppkopplingar bara är nya och spännande verktyg som gör våra liv intressantare. Och visst skapar de fascinerande möjligheter. Men likväl skapar den nya interaktiviteten en för många mer eller mindre ohanterlig stress. Det är inte tillåtet att stänga av, och vi har inga skyddsmekanismer att falla tillbaka på.

Industrialismens massflytt till städerna skapade en enorm stress. De tog 400 år för mänskligheten att hjälpligt anpassa världsbild och människosyn till de nya villkoren. Och själva har vi bara haft något decennium på oss. Vi kan se hur religiösa fundamentalister med en medeltida världsuppfattning, och som samtidigt har tillgång till avancerad kommunikationsteknologi, alstrar destruktiva krafter utan motstycke i historien.

Myten säger att cyberrevolutionen är en enkel match för de unga och en krävande utmaning för de äldre. Men vårdstatistiken säger något annat: Det är de unga, och framför allt de unga tjejerna, som köar till psykakuterna med smärtsamma livskriser. På bara ett decennium har antalet ungdomar som söker akut psykiatrisk hjälp fyrdubblats. Det talas fördömande om en narcissistisk generation – som om inte ungdomar alltid har varit känsliga och självupptagna – och läkemedelsindustrin kritiseras för sin lukrativa uppfinningsrikedom avseende nya legala droger. Men ingenstans i debatten uppmärksammas att den stora psykkrisen med skrämmande exakthet sammanfaller med explosionen av interaktiva medier.

Symptomen är lika modebundna som allting annat i nätverkssamhället, gårdagens ätstörningar ersätts av dagens uppskurna armar. Att symptomen skiftar avslöjar att de döljer en större underliggande kris som ständigt förvärras. Och var kommer denna kris till uttryck om inte just på den plats där dagens unga bygger upp och vårdar sin personliga identitet, dvs: på nätet? Unga människor saknar idag en insikt om vad de gör och varför. Den världsbild och människosyn de har ärvt från sina föräldrar är förlegad och helt otillräcklig för att förklara och vara till vägledning i samtiden. Resultatet är en existentiell vilsenhet av historiska proportioner.

Dock finns det hjälp att få. Den moderna hjärnforskningen kan idag förklara åtskilligt av hur kroppen och medvetandet fungerar. Vi behöver inte längre tro, det finns ett vetande. Och den moderna psykoanalysen ser kopplingen mellan en föränderlig omvärld och behovet av en föränderlig självbild hos dagens nätokrater. Men dessa framsteg dränks i pladdret kring tv-vänliga pseudofenomen och besattheten av snabba, tillfälliga lösningar som den extremt hajpade KBT-terapiflugan.

När ska vi börja tala om Den Verkligt Stora Krisen i dagens samhälle? Hur ska vi tackla att vår världsbild inte längre hänger ihop och att detta stressar oss fruktansvärt, många av oss ända in i döden? En fortsatt tystnad kommer att öka lidandet i onödan.

Grejen är att vårt behov av validering är inte bara ett behov bland andra, det är Det Stora Behovet som styr alla andra behov. Psykoanalysen har alltid hävdat detta och nu vet vi också vetenskapligt att det förhåller sig så. Vårt kolossala behov av oxytocin är den kemiska motsvarigheten till valideringen från andra, vi är alla oxytocinknarkare och hur utlöser vi oxytocin om inte genom gemenskap med och närhet till andra, inte minst mentalt (jodå, gemenskap vid datorskärmar utlöser också oxytocin, dock inte alls lika kraftigt som rockkonserter, politiska parader (som nu i Teheran), sex eller att gulla med sina ungar.

Men detta är ingenting rationellt, tvärtom. Den Andre är inte en människa som finns, utan den form som vi projicerar på människor i vår närhet. Den Store Andre är sedan Den Andre som står bakom Den Andre (t ex Gud, ett helgon, den högste chefen, ledaren etc, helt enkelt den förmodade ledaren som styr allting men som vi sällan eller aldrig träffar själva). När t ex folk går ut på gatorna i Iran och visar sitt missnöje med mullorna så säger psykoanalytikerna (och vakna deleuzianer på nätet som den överintelligente Rasmus Fleischer) att “rädslan för Den Store Andre” är som bortblåst.

De här behoven är konstanta (precis som t ex vårt behov av metafysik). Vi kan resonera bort sådana här saker hur mycket vill men våra gener kommer ändå att kasta oss tillbaka till de här koncepten ändå. Ju mer vi förnekar dem eller rationaliserar bort dem, desto kraftigare stormar de tillbaka, i det undermedvetna. Piratpartiet visar tydliga tecken på att vars den här sortens undermedvetna sekt. Vilket i och för sig inte behöver vara något fel, dock definitivt något att se upp med.

Validering av andra har avtagit - nej då, det är en starkare kraft än någonsin. Och nu är Nätet självt den nya Den Store Andre i vårt samhälle. Mer finns att läsa i både Det Globala Imperiet och Kroppsmaskinerna. Eller hos Deleuze och Foucault. Och visst finns vi kvar som enskilda människor, men vi föredrar att prata om divider istället för individer i dagens samhälle. För nu är vi splittrade inombords och vet om det. Alltså är vi delbara och inte odelbara människor. Kroppsmaskiner!

Jacques Lacan - filosof och psykoanalytiker, inte vetenskapsman, och det är det som är poängen...

Fråga:

Underskatta aldrig kraften hos metafysiken!

Om 1900-talets filosofi hade ett bärande tema - och då talar vi både om den så kallade anglo-saxiska analytiska filosofin och den så kallade kontinentala kulturkritiska filosofin - så var det kampen mot Metafysiken, så som tonen angavs redan av Martin Heidegger. Metafysiken skulle monteras ner, avslöjas, göras onödig, och bortom detta idoga arbete skulle en ny bättre, sannare post-metafysisk värld framträda.

Heidegger drömde om en värld utan behov av metafysik

Men det fanns hela tiden skeptiker. Inte skeptiker i betydelsen att de var entusiastiska över Metafysikens starka roll genom historien och såg sig som dess behövliga försvarare, utan skeptiker i betydelsen att de såg det heideggerska projektet som utopiskt omöjligt. Framför allt som självmotsägande: Vad är det som ger oss kraften att vilja göra oss av med Metafysiken om inte just längtan efter en ny metafysik? Själva ansatsen var ju just metafysisk.

Den vassaste av dessa kritiker mot metafysikkriget var den briljante Jacques Lacan, den diskrete franske psykoanalytikern som i smyg var 1900-talets kanske störste och viktigaste tänkare.

Lacan visade på Metafysikens kraft allra tydligast när han inför entusiastiska studenter i Paris 1968 (som självklart ville göra Lacan till sin guru) sarkastiskt avfärdade dem med orden: “Ni får tids nog den frälsare ni söker”. Med detta menade Lacan förstås att HAN inte tänkte spela rollen som de unga, arga männens efterlängtade hänförare. Istället stegade han ut ur rummet och bojkottade demonstrationerna.

Lacan skrattade åt försöken att göra sig av med Subjektet och Metafysiken - han hade fattat Nietzsche...

Behovet av Metafysiken har inte försvunnit med tiden utan snarare förstärkts. Och i dess farligaste och vulgäraste form kommer det alltid tillbaka som det förljugna, förenklande budskapet om hur Världens ruttna tillstånd ska rättas till med kraft, kamratskap och envishet. Tydligast är det förstås hos grupper som Al-Qaida. Men vi har det på närmare håll hos oss själva bland dagens piratpartister och sverigedemokrater.

Glöm inte att vi varnade för kraften hos Nätet som metafysisk idé i Det Globala Imperiet - en av våra obehagligaste och tyvärr mest träffsäkra profetior. Gud är död, Individen är död, vår tids metafysiska drivande illusion, på gott och ont, är istället Nätet. Och visst är det Nätet som ständigt dyker upp som Det Heliga Tinget som ska försvaras av de unga och arga männen?

Vi varnade för kraften hos Nätet som vår tids metafysiska illusion - det här är riktigt farliga grejer...

Just nu är amerikanska politiska aktivister och sociologer förtvivlade över trenden att uttråkade svarta amerikanska unga medelklassmän regelbundet duellerar mot varandra med dödlig utgång. Mitt i villaförorterna. Men vad förvånar dem? Vad hade de väntat sig av ett post-metafysiskt samhälle om inte just en blind nihilism? Trodde de på fullt allvar att det bara var araber, pakistaner, japaner och koreaner som kunde starta självmordssekter på nätet???

Blandningen av frustrerade, mentalt hemlösa, unga män och Metafysiken är alltid en dödlig cocktail, se upp!

I dagens SvD kan man läsa om vad Piratpartiet, FI och SD tänker locka väljarna med i det snart stundande valet till EU-parlamentet. Även om kampen är hård, är det obestridligen Sverigedemokraterna som är allra knasigast.

– Sverige måste ut ur EU, säger Sven-Olof Sällström, som toppar SD-listan. Det är hans hjärtefråga nummer ett. Lissabon-fördraget, som gör EU mer funktionellt, vill han givetvis stoppa, liksom en gemensam marknad för varor och tjänster (det kallar han lönedumpning). Ja, och så vill han stypa invandringen förstås och införa en dansk modell (som danskarna på något sätt har lyckats införa själva trots EU-medlemskap).

En del människor är knasiga, och det är självklart att deras knasiga åsikter ska företrädas i den politiska debatten. De etablerade partiernas och alla tjusiga människors hysteriska beröringsskräck när det gäller SD är lika principiellt tvivelaktig som den är strategiskt kontraproduktiv. Låt dem knasa på! Låt dem propagera mot överstatlighet och för exempelvis en “självständig” svensk sjukvårdspolitik i dessa pandemiskräckens tider när varje flygavgång är en potentiell smittoprojektil.

Ett antal ideologiskt omtöcknade flaggkramare kommer att gilla de resonemangen, det kan inte hjälpas. Även knasbollar har rätt till representation i en demokrati. Själva vill vi gärna påminna om Det Globala Imperiet, som bl a handlar om hur en världsstat gradvis blir en realitet av nödvändighet när den ena politiska frågan efter den andra lyfter från det nationalstatliga planet pga globaliseringen. Att detta sedan inte är oproblematiskt, är givet. Men det gör inte reaktionär nostalgi till en funktionell politik.

Hej vänner!

Alexander Bard och Jan Söderqvist släpper sin nya bok “Kroppsmaskinerna - Manual till den moderna människan” den 30 april på Hydra Förlag. Med anledning av detta efterlängtade boksläpp firar vi med releaseparty på Design Passion, Grev Turegatan 3, onsdagen den 29 april, kl 18.30-22.00. Spärra i din kalender nu!

Entreávgiften 150 spänn inkluderar såväl ett exemplar av “Kroppsmaskinerna” (med möjlig signering av författarna) som ett glas vin, så betrakta gärna tillställningen som gratis. Författarna går på scenen sharp kl 19.30 och berättar om hela processen som ledde fram till “Kroppsmaskinerna”, en bok som tagit fem år att sammanställa och är den direkta uppföljaren till den internationella storsäljaren “Nätokraterna” (16 översättningar och över 300 000 sålda exemplar). Darwin krockar med Freud i en partikelaccelerator: Vad blir resultatet när det allra senaste inom den moderna hjärnforskningen och den moderna psykoanalysen smashas mot varandra?

“Kroppsmaskinerna” ingår tillsammans med “Nätokraterna” och “Det globala imperiet” i den redan 1998 planerade “Futurica-trilogin”: “Nätokraterna” är boken om Teknologin och kommunikationen i det interaktiva samhället, “Det Globala Imperiet” handlar om världen och världsbilden i det interaktiva samhället, och, kronan på verket, “Kroppsmaskinerna” handlar om den enskilda Människan och hennes självbild i det interaktiva samhället.

Välkomna!
Bard & Söderqvist & Hydra Förlag

(För intervju med författarna eller pressbilder vänligen kontakta Joanna Sundström, kontaktuppgifterna hittar du längst upp till höger.)

Det är en rimlig fråga. Alltså: Om det tog några få månader att skriva Nätokraterna, och om Det Globala Imperiet sedan kom bara två år senare, varför i all världen tvingades ni vänta i nästan sju år på Kroppsmaskinerna?

Frågan har många svar. Ett är att vi blev så glamouröst framgångsrika. Sedan Nätokraterna kom på engelska 2002 har den och vi ständigt rejsat runt världen över. Hela tiden nya lanseringar, föreläsningar, konferenser. Tillsammans och var för sig har vi varit i alla världsdelar som finns många gånger om. Nya översättningar kräver dessutom en massa jobb och engagemang.

Det är ett skäl; distraktioner i form av andra projekt är ett annat. En återupptagen popstjärnekarriär för Alexanders del, diverse konsultande och bolagsgrundande för min. Jag har precis – tillsamman med mina förträffliga kompanjoner Lotti, Peter, Sophie och Anders – fått upp Design Passion på banan. Det tog litet tid. Och så har vi bägge två engagerat oss djupt i Liberati också.

Sedan tog det en del tid att på allvar sätta sig in i den omfattande forskningen om hjärnan. När ska man sluta läsa och börja skriva själv, liksom? Varje givande bok pekar vidare till åtminstone tio nya, och så vidare i all oändlighet.

Och så var vi kanske lite lata och allmänt splittrade också, jag vet inte. Men nu är den klar. Och det ska bli rätt kul att ta del av reaktionerna med tanke på den debatt om sekularisering kontra nyreligiositet som har dragit igång sedan vi började arbeta med boken. Alla kommer nog inte att älska den utan reservationer.

Det är helt ok.

Den 30 april släpper vi den tredje och sista delen i vår “Futurica-trilogi” som började med “Nätokraterna - Boken om det elektroniska klassamhället” (2000) och följdes av “Det globala imperiet - Informationsålderns politiska filosofi” (2002).

Nu kommer “Kroppsmaskinerna - Manual till den moderna människan”! Och efter en bok om Teknologin och en bok om Världen är det dags för det tillgängligaste och mest lättlästa av våra tre verk; “Kroppsmaskinerna” är nämligen boken om Människan. Freud krockar med Darwin i en partikelaccelerator - här kan ni studera resultatet!

För självklart innehåller Futurica-trilogin en bok vardera om Teknologin, Världen och Människan - de tre komponenterna i vår kompletta filosofi.

Vi kommer här att kommentera vad som händer oss under de närmaste månaderna och lovar även att i mån av tid svara på de kommenterar ni postar - och frågor ni ställer - på denna hemsida. Väkomna!