Bard & Söderqvist ger sin vision på temat “Liberalismens framtid” i Sydsvenska Dagbladets spännande ideologiska artikelserie under sommaren. Liberalismens seger blir också dess splittring. Du kan läsa artikeln om de tre nya liberalismerna här.

HBT-kampen efter det könsneutrala äktenskapet?

För att ta till vara på det vackra vädret och undvika att hamna under nästa våg av regnmoln kommer  Stockholm Smokefest att äga rum redan nu på lördag den 18 juli. Detaljerna om eventet finner du  här.

Den 19 juli hålls den första Stockholm Smokefest i Rålambshovsparken i Stockholm. Stockholm Smokefest är en allmän sammankomst vars syfte är att ha en öppen picknick/fest med en så cannabisinfluerad utstrålning som möjligt. En del deltagare kommer även att använda sig av lagliga, cannabisliknande preparat.

Målet med Stockholm Smokefest är att avdramatisera användning av cannabis, och i förläningen att öka det folkliga stödet för cannabis samt lagreformering vad beträffar drogen.

I Sverige har det traditionellt, till skillnad från många andra länder, saknats en cannabiskultur. Till skillnad från många andra länder där det regelbundet äger rum demonstrationer och manifestationer för cannabislegalisering, och där cannabis ofta används öppet på allmän plats, har cannabisanvändning i Sverige traditionellt sätt varit någonting som skett hemligt och i smyg, på ställen där inga utomstående kan se en. Människor med liberala inställningar till drogen väljer ofta att hålla sina åsikter för sig själva, rädda för att utsättas för fördömande, okunniga och oförstående attityder.

Med Stockholm Smokefest vill vi hjälpa till att ändra på detta. Genom att bl a röka och bli berusade av lagliga, cannabisliknande substitut på allmän plats, inför allmänhetens beskådan samt att komma med budskapet om cannabisliberalisering vill vi hjälpa till att avdramatisera bilden av cannabisbruk. Vi vill vara positiva förbilder, och visa att användning av cannabis inte är så dramatiskt eller farligt som folk har fått lära sig.

Eftersom cannabis är olagligt uppmuntras inga deltagare att röka cannabis. Vi uppmanar också folk under 18 att inte delta. Men eftersom sammankomsten sker i en allmän park dit alla har tillträde så kan vi inte hållas ansvariga för vad människor som råkar befinna sig i parken väljer att hitta på.

För mer information, vänligen kontakta oss på Cannabisera.se, eller läs här.

Mvh
Cannabisera

Psykisk-hälsa kaféet
Almedalen, tisdagen den 30 juni 2009
Hästgatan 10, Visby

Tisdag 30/6 kl 12.00 - 13.00

Alexander Bard & Jan Söderqvist
Författarna till boken ”Kroppsmaskinerna”

Kris? Vilken kris?
Åk till psykakuten så får ni se…
Den nya teknologins okritiska hejarklack har lurat i oss att våra laptoppar, mobiltelefoner och bredbandsuppkopplingar bara är nya och spännande verktyg som gör våra liv intressantare. Men ingenstans i debatten uppmärksammas att den stora psykkrisen med skrämmande exakthet sammanfaller med explosionen av interaktiva medier. Hur ska vi tackla att vår världsbild inte längre hänger ihop och att detta stressar oss fruktansvärt, många av oss ända in i döden?

Krisen har slagit till med full kraft, och den här gången är k-ordet befogat. Finanskrisen har utlöst den djupaste konjunktursvackan på över 70 år. Och det har gått fort: För ett år sedan drabbades spekulativa hedgefonder och ansvarslösa bolåneinstitut, nu har krisen spritt sig till den breda ekonomin. Ingen sektor går förskonad och arbetslösheten stiger snabbt mot rekordnivåer. Ändå är den ekonomiska krisen bara en mild bris jämfört med den dramatiska omställningen från industrisamhällets urbana världsbild och människosyn till det nya informationssamhällets virtuella världsbild och människosyn. Och den är framför allt övergående.

De interaktiva teknologiernas framfart är lika revolutionerande som en gång skriftspråket och tryckpressen. Allting i samhället förändras: politiken, kulturen, ekonomin, konsumtionsmönstren och byggandet av sociala identiteter. Medierna skildrar hur köerna till arbetsförmedlingarna växer, men ignorerar en långt allvarligare kris som följer av vår tids nya mediestress. Det handlar om en kris som inte försvinner med nästa konjunkturuppgång.

Den nya teknologins okritiska hejarklack har lurat i oss att våra laptoppar, mobiltelefoner och bredbandsuppkopplingar bara är nya och spännande verktyg som gör våra liv intressantare. Och visst skapar de fascinerande möjligheter. Men likväl skapar den nya interaktiviteten en för många mer eller mindre ohanterlig stress. Det är inte tillåtet att stänga av, och vi har inga skyddsmekanismer att falla tillbaka på.

Industrialismens massflytt till städerna skapade en enorm stress. De tog 400 år för mänskligheten att hjälpligt anpassa världsbild och människosyn till de nya villkoren. Och själva har vi bara haft något decennium på oss. Vi kan se hur religiösa fundamentalister med en medeltida världsuppfattning, och som samtidigt har tillgång till avancerad kommunikationsteknologi, alstrar destruktiva krafter utan motstycke i historien.

Myten säger att cyberrevolutionen är en enkel match för de unga och en krävande utmaning för de äldre. Men vårdstatistiken säger något annat: Det är de unga, och framför allt de unga tjejerna, som köar till psykakuterna med smärtsamma livskriser. På bara ett decennium har antalet ungdomar som söker akut psykiatrisk hjälp fyrdubblats. Det talas fördömande om en narcissistisk generation – som om inte ungdomar alltid har varit känsliga och självupptagna – och läkemedelsindustrin kritiseras för sin lukrativa uppfinningsrikedom avseende nya legala droger. Men ingenstans i debatten uppmärksammas att den stora psykkrisen med skrämmande exakthet sammanfaller med explosionen av interaktiva medier.

Symptomen är lika modebundna som allting annat i nätverkssamhället, gårdagens ätstörningar ersätts av dagens uppskurna armar. Att symptomen skiftar avslöjar att de döljer en större underliggande kris som ständigt förvärras. Och var kommer denna kris till uttryck om inte just på den plats där dagens unga bygger upp och vårdar sin personliga identitet, dvs: på nätet? Unga människor saknar idag en insikt om vad de gör och varför. Den världsbild och människosyn de har ärvt från sina föräldrar är förlegad och helt otillräcklig för att förklara och vara till vägledning i samtiden. Resultatet är en existentiell vilsenhet av historiska proportioner.

Dock finns det hjälp att få. Den moderna hjärnforskningen kan idag förklara åtskilligt av hur kroppen och medvetandet fungerar. Vi behöver inte längre tro, det finns ett vetande. Och den moderna psykoanalysen ser kopplingen mellan en föränderlig omvärld och behovet av en föränderlig självbild hos dagens nätokrater. Men dessa framsteg dränks i pladdret kring tv-vänliga pseudofenomen och besattheten av snabba, tillfälliga lösningar som den extremt hajpade KBT-terapiflugan.

När ska vi börja tala om Den Verkligt Stora Krisen i dagens samhälle? Hur ska vi tackla att vår världsbild inte längre hänger ihop och att detta stressar oss fruktansvärt, många av oss ända in i döden? En fortsatt tystnad kommer att öka lidandet i onödan.

Denna text publicerades ursprungligen på Politikerbloggen: http://www.politikerbloggen.se/2009/05/08/19497/

Sexköpslagen är en morallag och ingenting annat än en morallag. Vi ska inte ha morallagar i modern lagstiftning. Vi ska ha en strikt etisk lagstiftning. Låt mig förklara hur det hela hänger ihop.

För det första är det enligt alla värdefilosofer, från Baruch Spinoza till Jürgen Habermas, en enorm skillnad mellan etik och moral. Etik är värderingar som filosoferna själva sysslar med. Etik bygger på självidentitet (det är därför etiker älskar att analysera historier som det grekiska dramat Medea). Vad ska jag göra för att bli den jag anser att jag ska vara? Vem blir jag inför mig själv om jag gör det ena eller det andra? Det innebär att etiken sysslar med orsak och verkan, och bygger på motsatsparet konstruktivitet mot destruktivitet.

Frågan som etikern ställer sig är: Vad är rätt och vad är fel för mig att göra för att jag så konstruktivt som möjligt ska kunna leva i enlighet med mina egna drifter och begär? När vi vill ta reda på vad som är etiskt rätt för oss att göra går vi till psykoanalytiker, kognitiva psykologer eller läser värdefilosofi. Och eftersom vi lever i ett sekulariserat samhälle där en uppsjö religioner och ideologier ska leva tillsammans i tolerans och demokrati, måste ett modernt samhälle bygga på en etisk lagstiftning. Därför betalar vi filosofer för att skapa god etik åt oss, och demokratin är i sig ett utmärkt exempel på en etisk och inte en moralisk princip.

Moral är däremot värderingar som teologer sysslar med. Moralen har sin grund i religionen och Människans relation till Gud och opererar enligt motsatsparet godhet mot ondska. Gud har ställt upp en massa regler som vi människor ska följa (t ex Tio Guds Bud, som alltså är tio moralismer). Eftersom Gud är allsmäktig behöver han – till skillnad från etikern - självklart inte förklara varför han har fått för sig det ena eller det andra. Vi får till exempel aldrig någon förklaring i Bibeln till varför vi ska hedra vår fader och vår moder eller varför vi inte ska mörda. Moralen är nämligen en blind order uppifrån. Sluta tänk själv, lyd!

Poängen med Moralen är förstås inte de godtyckliga reglerna i sig, utan att vi ska viga våra liv till att bevisa trohet och lojalitet gentemot Gud och den sanna läran i den heliga boken. Belöningen för en god moral är en plats i himlen och bestraffningen för en dålig moral är en plats i helvetet (om man inte hittar på genvägar som att Jesus tar på sig den dåliga moralen på korset förstås). Och vi ska inte underskatta Moralens enorma dragningskraft: De flesta människor tycker att det är bekvämt att ha en regelbok att följa utan att behöva tänka själva. Problemet är ju bara att då måste moralisterna hitta någon annan än sig själv som hittar på reglerna. Det är därför så många människor vill tro på figurer som Gud, Påven eller Den Obefläckade Kärleken.

För det andra är det en skillnad mellan moralism och nymoralism. Den klassiska moralismen kommer direkt från religionens värld. Moraliserande kristna, judar och muslimer fördömer icke-troende och stämplar dem som omoraliska för att de inte följer den rätta läran. Det gör de alldeles rätt i, det är i sig ett moraliskt påbud att syndare ska omvändas till den rätta läran. En kristen människa som fördömer en annan människa som väljer att köpa eller sälja sex gör alltså detta på goda grunder: Bibeln säger ju att all sex, utom den sex som sker mellan ett gift heterosexuellt par, är synd. Alltså är sexarbete (om transaktionen inte sker mellan två heterosexuella makar) automatiskt syndigt och därmed omoraliskt. Kristdemokraterna har alltså en anledning att tycka att sexköpslagen är en god idé.

Nymoralismen är däremot ett modernt påfund. Den består av moraliserande värderingar som INTE har någon grund att stå på. Nymoralistens dilemma är att nymoralisten vill hålla med moralisten men inte hittar någon logisk anledning att göra det. Nymoralisten kan exempelvis känna ett privat äckel inför olika former av sex. Då kommer Nymoralisten att plädera för att sexarbete ska kriminaliseras men försöka gömma orsaken till sitt lösa tyckande (det privata äcklet inför vissa former av sex) bakom en massa andra argument som egentligen inte har med saken att göra (sexarbete är slaveri, sexarbete är misshandel, sexarbete ingår i något slags påhittad ond struktur, och en massa annat ogrundat nonsens).

Eller Nymoralisten kan för all del känna att sex är någonting alldeles fantastiskt och speciellt som skiljer sig från allting annat som människor pysslar med (d v s sex är någonting religiöst). Men det är också bara en grundlös individuell känsla som inte har någon logisk allmängiltighet för resten av mänskligheten. Utan Gud kan sex nämligen inte vara heligt, det är etiskt bara en mänsklig aktivitet bland alla andra och då blir argumenten för sexköpslagen (att skydda det heliga sexet från det syndiga sexet) lika befängda.

Vi kanske har lust att mörda någon, men Lagen hindrar oss att göra det. Vi kanske känner hatkänslor mot bögar, flator och svartskallar, och vi får känna vad vi vill, men Lagen hindrar oss från att slå ihjäl andra människor. Lusten att mörda är inte kriminell, känslan av hat är inte kriminell, det är alltid handlingen som är kriminell. Lagen får därför på motsvarande sätt inte drivas av våra subjektiva känslomässiga nycker, poängen med Lagen och dess logiska etik är ju istället att hålla våra privata känslosvall i schack, just så att Lagen trovärdigt kan vara vårt gemensamma sociala regelverk.

Sedan ska vi inte sticka under stol med att makt korrumperar och är njutbart. Nymoralisten kan alltså vara avundsjuk på Moralisten för att Moralisten har Gud att ta till som ursäkt för sin vilja att trampa in i andra vuxna och myndiga människors liv, sätta sig på och bestämma över dem. Detta förklarar ju varför moralismer så ofta tenderar att spela på våra mest primitiva lustar och fördomar, till exempel Kyrkans fördömande av homosexualiteten, som bygger på den bland heterosexuella utbredda lusten att vara homofob. Eller det allmänna fördömandet av horan och torsken som snuskiga människor.

Men känslor är inga logiska argument. Därför tvingas Nymoralisten att låna Moralistens argument trots att argumenten därmed saknar grund. När det sedan uppdagas i debatten att de moraliserande argumenten inte hänger ihop (Gud saknas ju i ekvationen) låtsas Nymoralisten som att det regnar och skriker bara högre och högre. Till exempel genom att gång på gång insistera på att Nymoralisten ”verkligen inte är moralist”. Men bara för att man skriker någonting gång på gång betyder det ju inte att det är sant. Och nymoralister är just bara moralister som saknar grund för sitt lösa, slumpmässiga, känslosvallstyrda tyckande.

Det är visserligen förståeligt att inte alla människor klarar av att hålla isär logiken från sina privata fördomar och grumlar till logiken med en massa ovidkommande och outredda känslor. Men att det är förståeligt gör det inte intellektuellt hederligt eller logiskt hållbart, och nymoralismen har därför om möjligt ännu mindre i lagboken att göra än den klassiska moralismen.

Etikens utgångspunkt är att varje människa ska vara fri att leva sitt liv i enlighet med sina lustar och begär så mycket det bara går (utan att inkräkta på andra människors frihet att göra detsamma). Detta är i sig inte kontroversiellt, etiker på både höger- och vänsterkanten ideologiskt är helt överens om denna etikens grund. Det betyder att etiken kan komma fram till olika ståndpunkter vad gäller exempelvis abort: Om man anser att Modern är en människa medan Fostret inte är en människa så har Modern enligt etiken rätt att göra abort bäst hon vill. Men när Fostret blir ett barn, ett eget människoliv, är det Lagens uppgift att etiskt skydda Barnet och då är Moderns rätt till fri abort förverkad. Det är därför etiker ständigt ältar var gränsen går mellan Fostret och Barnet.

Sexarbete är däremot en aktivitet som sker mellan två vuxna och myndiga parter där den ena parten köper en sexuell tjänst av den andra parten, där parterna kommer överens om vilken aktivitet de önskar utföra tillsammans, och vilken ersättning som de anser skälig för detta utförande. Sexköparen kan backa ur affären för att priset blir för högt, sexarbetaren kan backa ur affären därför att han eller hon inte vill utföra den efterfrågade tjänsten, eller för att det pris sexköparen är beredd att betala är för lågt. Lägg märke till att det inte finns någon utomstående part med i transaktionen. Sexarbete är en överenskommelse och en akt mellan en säljare och en köpare som inte involverar någon tredje eller omyndig part.

Det här innebär att man kan etiskt försvara en tuff lagstiftning mot både slaveri, slavhandel, människosmuggling, misshandel och pedofili (barn är inte vuxna och myndiga och därmed kapabla att fatta beslut för egen räkning) men man kan INTE försvara en lag mot sexarbete på etiska grunder. Faktiskt inte alls. Det innebär att sexköpslagen är avslöjad som en renodlad morallag, den bygger inte alls på etik. Vilket innebär att de som pläderar för sexköpslagen är moralister, vare sig de är klassiska moralister eller nymoralister. Och eftersom vi ska ha en etisk och inte en moraliserande lagstiftning (Kyrkan är som bekant skild från Staten) så ska sexköpslagen avskaffas.

Det tål att sägas, om och om igen:

Filosofi är en konstform - inte en vetenskap!

Det betyder att om man recenserar ett filosofiskt verk och “söker efter empiri som styrker det som sägs i boken” så har man inte ens förstått vad det är man läser. Ingen vettig läsare letar efter empiri i poesi. Ingen vettig betraktare letar efter empiri i konst. Då är det också lika bra att strunta i empirin när man läser filosofi. Empirin tillhör vetenskapen och inte filosofin, den vetenskapliga litteraturen och inte den filosofiska. Det finns vetenskapsfilosofi (filosofi om vetenskapen och dess villkor, t ex empirism), det finns däremot av förklarliga skäl ingen filosofisk vetenskap.

Filosofi SPEKULERAR! Filosofin producerar koncept som ska hjälpa oss att tänka klarare. Det är det som är hela poängen. Redan giganten G.W.F. Hegel på 1800-talet blev känd som den store spekulative filosofen. God filosofi är att spekulera briljant och intressant, dålig filosofi är att spekulera banalt och kackigt. Så nu vet ni det! Och om någon försöker stämpla någonting som armchair philosophy i nedlåtande betydelse, så har den personen missat hela poängen. Uttrycket är nämligen en tautologi, stor filosofi skapas just i fåtöljer, med en briljant hjärna och en vass penna.

Gamle Hegel - han kunde spekulera, han...

Svenskar har svårt för det här med filosofi. Vi har producerat måleri, poesi, film, teater, mode och populärkultur av världsklass. Men vad gäller just filosofi har det före Bard & Söderqvist varit väldigt väldigt magert från vårt gamla ingenjörsland. Det enda konstnärliga område som svenskarna behandlar med samma tafflighet är konstmusiken. Tack gode Gud då för Anders Hillborg och Peter Bengtson (där fick ni några namn att googla), konstmusikens svar på Bard & Söderqvist!

Den som någon gång har givit ut en bok och blivit recenserad, har förmodligen känt samma tappa-hakan-i-bordet-förvåning som åtminstone jag känner när jag läser Ann Charlott Altstadts artikel om Kroppsmaskinerna i dagens Aftonbladet. Denna bok, som handlar om neurobiologi och psykoanalys, är i själva verket ett stycke liberal propaganda med ett ogenerat “ûberdogperspektiv”.

Altstadt läser listigt mellan raderna och tycker att Bard & Söderqvist “verkar uppfatta evolutionen som ändamålsenlig och funktionell, en form av intelligent design som motsvarar författarnas politiska önskningar.” Och sedan kastar hon sig över sin egen fiktion och konstaterar: “I verkligheten är detta ett fuskbygge, fullt av undermåliga lösningar och inte mycket att stödja sig på om man har ett politiskt ärende.”

Och frågan är då vem som skulle ha hävdat något annat. Belägg saknas givetvis.

Vår uppfattning om evolutionen är naturligtvis helt fri från värderingar av såväl politiskt som moraliskt slag. Den går att förstå, men den går inte att tänka eller önska bort med mindre än att man helt lämnar verkligheten för just det impotenta önsketänkandet. Och jag gissar att det är här någonstans Altstadts sko klämmer. Hon har inrett det så mysigt åt sig i sitt alldeles egna fuskbygge av varmluft och fraser. Problemet blir då att en någorlunda rimlig läsning av Kroppsmaskinerna helt slår sönder den hemtrevnaden, och då blir den naturliga reaktionen att börja läsa mellan raderna istället för det som står, att gissa sig till hur författarna verkar uppfatta det ena eller det andra istället för att hålla sig till saken.

Därmed alls inte sagt att jag är missnöjd. Alla läsare och alla läsningar är roliga och informativa på sitt sätt. Bring it on!

I dagens SvD kan man läsa om vad Piratpartiet, FI och SD tänker locka väljarna med i det snart stundande valet till EU-parlamentet. Även om kampen är hård, är det obestridligen Sverigedemokraterna som är allra knasigast.

– Sverige måste ut ur EU, säger Sven-Olof Sällström, som toppar SD-listan. Det är hans hjärtefråga nummer ett. Lissabon-fördraget, som gör EU mer funktionellt, vill han givetvis stoppa, liksom en gemensam marknad för varor och tjänster (det kallar han lönedumpning). Ja, och så vill han stypa invandringen förstås och införa en dansk modell (som danskarna på något sätt har lyckats införa själva trots EU-medlemskap).

En del människor är knasiga, och det är självklart att deras knasiga åsikter ska företrädas i den politiska debatten. De etablerade partiernas och alla tjusiga människors hysteriska beröringsskräck när det gäller SD är lika principiellt tvivelaktig som den är strategiskt kontraproduktiv. Låt dem knasa på! Låt dem propagera mot överstatlighet och för exempelvis en “självständig” svensk sjukvårdspolitik i dessa pandemiskräckens tider när varje flygavgång är en potentiell smittoprojektil.

Ett antal ideologiskt omtöcknade flaggkramare kommer att gilla de resonemangen, det kan inte hjälpas. Även knasbollar har rätt till representation i en demokrati. Själva vill vi gärna påminna om Det Globala Imperiet, som bl a handlar om hur en världsstat gradvis blir en realitet av nödvändighet när den ena politiska frågan efter den andra lyfter från det nationalstatliga planet pga globaliseringen. Att detta sedan inte är oproblematiskt, är givet. Men det gör inte reaktionär nostalgi till en funktionell politik.