Välkommen att lyssna på podradiosändningen av programmet “Livet och döden” på temat “Lögnen” där Alexander Bard och Isobel Hadley-Kamptz berättar om det dramatiska skifte i människosyn som internetsamhällets framväxt innebär. Programledare är Eric Schüldt.

HBT-kampen efter det könsneutrala äktenskapet?

Krisen har slagit till med full kraft, och den här gången är k-ordet befogat. Finanskrisen har utlöst den djupaste konjunktursvackan på över 70 år. Och det har gått fort: För ett år sedan drabbades spekulativa hedgefonder och ansvarslösa bolåneinstitut, nu har krisen spritt sig till den breda ekonomin. Ingen sektor går förskonad och arbetslösheten stiger snabbt mot rekordnivåer. Ändå är den ekonomiska krisen bara en mild bris jämfört med den dramatiska omställningen från industrisamhällets urbana världsbild och människosyn till det nya informationssamhällets virtuella världsbild och människosyn. Och den är framför allt övergående.

De interaktiva teknologiernas framfart är lika revolutionerande som en gång skriftspråket och tryckpressen. Allting i samhället förändras: politiken, kulturen, ekonomin, konsumtionsmönstren och byggandet av sociala identiteter. Medierna skildrar hur köerna till arbetsförmedlingarna växer, men ignorerar en långt allvarligare kris som följer av vår tids nya mediestress. Det handlar om en kris som inte försvinner med nästa konjunkturuppgång.

Den nya teknologins okritiska hejarklack har lurat i oss att våra laptoppar, mobiltelefoner och bredbandsuppkopplingar bara är nya och spännande verktyg som gör våra liv intressantare. Och visst skapar de fascinerande möjligheter. Men likväl skapar den nya interaktiviteten en för många mer eller mindre ohanterlig stress. Det är inte tillåtet att stänga av, och vi har inga skyddsmekanismer att falla tillbaka på.

Industrialismens massflytt till städerna skapade en enorm stress. De tog 400 år för mänskligheten att hjälpligt anpassa världsbild och människosyn till de nya villkoren. Och själva har vi bara haft något decennium på oss. Vi kan se hur religiösa fundamentalister med en medeltida världsuppfattning, och som samtidigt har tillgång till avancerad kommunikationsteknologi, alstrar destruktiva krafter utan motstycke i historien.

Myten säger att cyberrevolutionen är en enkel match för de unga och en krävande utmaning för de äldre. Men vårdstatistiken säger något annat: Det är de unga, och framför allt de unga tjejerna, som köar till psykakuterna med smärtsamma livskriser. På bara ett decennium har antalet ungdomar som söker akut psykiatrisk hjälp fyrdubblats. Det talas fördömande om en narcissistisk generation – som om inte ungdomar alltid har varit känsliga och självupptagna – och läkemedelsindustrin kritiseras för sin lukrativa uppfinningsrikedom avseende nya legala droger. Men ingenstans i debatten uppmärksammas att den stora psykkrisen med skrämmande exakthet sammanfaller med explosionen av interaktiva medier.

Symptomen är lika modebundna som allting annat i nätverkssamhället, gårdagens ätstörningar ersätts av dagens uppskurna armar. Att symptomen skiftar avslöjar att de döljer en större underliggande kris som ständigt förvärras. Och var kommer denna kris till uttryck om inte just på den plats där dagens unga bygger upp och vårdar sin personliga identitet, dvs: på nätet? Unga människor saknar idag en insikt om vad de gör och varför. Den världsbild och människosyn de har ärvt från sina föräldrar är förlegad och helt otillräcklig för att förklara och vara till vägledning i samtiden. Resultatet är en existentiell vilsenhet av historiska proportioner.

Dock finns det hjälp att få. Den moderna hjärnforskningen kan idag förklara åtskilligt av hur kroppen och medvetandet fungerar. Vi behöver inte längre tro, det finns ett vetande. Och den moderna psykoanalysen ser kopplingen mellan en föränderlig omvärld och behovet av en föränderlig självbild hos dagens nätokrater. Men dessa framsteg dränks i pladdret kring tv-vänliga pseudofenomen och besattheten av snabba, tillfälliga lösningar som den extremt hajpade KBT-terapiflugan.

När ska vi börja tala om Den Verkligt Stora Krisen i dagens samhälle? Hur ska vi tackla att vår världsbild inte längre hänger ihop och att detta stressar oss fruktansvärt, många av oss ända in i döden? En fortsatt tystnad kommer att öka lidandet i onödan.

Grejen är att vårt behov av validering är inte bara ett behov bland andra, det är Det Stora Behovet som styr alla andra behov. Psykoanalysen har alltid hävdat detta och nu vet vi också vetenskapligt att det förhåller sig så. Vårt kolossala behov av oxytocin är den kemiska motsvarigheten till valideringen från andra, vi är alla oxytocinknarkare och hur utlöser vi oxytocin om inte genom gemenskap med och närhet till andra, inte minst mentalt (jodå, gemenskap vid datorskärmar utlöser också oxytocin, dock inte alls lika kraftigt som rockkonserter, politiska parader (som nu i Teheran), sex eller att gulla med sina ungar.

Men detta är ingenting rationellt, tvärtom. Den Andre är inte en människa som finns, utan den form som vi projicerar på människor i vår närhet. Den Store Andre är sedan Den Andre som står bakom Den Andre (t ex Gud, ett helgon, den högste chefen, ledaren etc, helt enkelt den förmodade ledaren som styr allting men som vi sällan eller aldrig träffar själva). När t ex folk går ut på gatorna i Iran och visar sitt missnöje med mullorna så säger psykoanalytikerna (och vakna deleuzianer på nätet som den överintelligente Rasmus Fleischer) att “rädslan för Den Store Andre” är som bortblåst.

De här behoven är konstanta (precis som t ex vårt behov av metafysik). Vi kan resonera bort sådana här saker hur mycket vill men våra gener kommer ändå att kasta oss tillbaka till de här koncepten ändå. Ju mer vi förnekar dem eller rationaliserar bort dem, desto kraftigare stormar de tillbaka, i det undermedvetna. Piratpartiet visar tydliga tecken på att vars den här sortens undermedvetna sekt. Vilket i och för sig inte behöver vara något fel, dock definitivt något att se upp med.

Validering av andra har avtagit - nej då, det är en starkare kraft än någonsin. Och nu är Nätet självt den nya Den Store Andre i vårt samhälle. Mer finns att läsa i både Det Globala Imperiet och Kroppsmaskinerna. Eller hos Deleuze och Foucault. Och visst finns vi kvar som enskilda människor, men vi föredrar att prata om divider istället för individer i dagens samhälle. För nu är vi splittrade inombords och vet om det. Alltså är vi delbara och inte odelbara människor. Kroppsmaskiner!

Jacques Lacan - filosof och psykoanalytiker, inte vetenskapsman, och det är det som är poängen...

Fråga:

Fråga:

Hej Alexander!

Jag läste er bok Kroppsmaskinerna. Enligt ditt och Jans releasetal skulle de senare kapitlen blir lite svårare. Gott så. Här kommer en fråga om texten i kapitel 12.

Som teknikvetare är tal intressanta, och jag är därför mycket intresserad av när tal kommer upp mer eller mindre oförklarligt. Modern hjärnforskning hävdar att vi kan hålla uppemot uppemot sju olika objekt när vi är lugna och inte stressade. Jag fick lite charlatanska vibbar när ni börjar förklara att en schizoanalytisk terapi kunde jonglera med så många som tolv olika personligheter, med resonemanget att tolv skulle vara något perfekt, som symboliserar detta. Varför tolv? Kopplingen mellan heltalsaritmetiska samband och empirisk psykologi är för mig långt ifrån självklar. Enlighten me!

Svar:

Mycket bra fråga!!!

Vi skriver faktiskt på flera ställen att man måste förstå att en form som 12+1 bara används för att den är funktionell, den har alltså ingenting med någon objektiv sanning att göra. Psyket består inte av 12 personligheter eller något liknande. Att vi förmodligen bara klarar av att hantera sju parallella tankemönster åt gången är intressant för det visar ju att talet 12 är bra som maxsiffra.

Efter sju års arbete som schizoanalytiker kan jag bara konstatera att: 1. 12+1-modellen är extremt funktionell (som universellt återkommande former ofta är). 2. Psykopunktur funkar (är släkt med hypnos) och är direkt farligt om inte rätt tillämpat. 3. Ingen av mina analysander behövde någonsin använda sig av modellens upp till 12 personligheter. De flesta nöjde sig med att utveckla typ 4-5 personligheter (man hittar på namn, kön, ålder etc för varje “docka” man leker med) och kanske fokusera sig på 3 av dem när de efter analysen gick vidare på egen hand.

Tanken är ju bara att lära folk att tänka 1. Lekfullt om sig själva 2. Tänka sig själva som en pluralitet och inte en solid enhet 3. Hålla isär det tomma subjektet från personligheterna och bara låta det tomma subjektet (jaget i språket) får vara den tomma länken mellan personligheterna och absolut ingenting mer eller annat.

Sedan vill jag gärna förtydliga att schizoanalys är en ren analysform (med analytiker och analysand i ett radikalt jämlikt förhållande, där analysandens själv-och världsbild är det gemensamma temat) och inte en terapiform. Terapi får psykologer och psykoterapeuter syssla med. Psykologi är en socialvetenskap, psykiatri är en medicinsk vetenskap, psykoanalys är däremot filosofi tillämpad på den enskilda människans livssituation och därmed precis som filosofin själv en konstform och inte en vetenskap.

Analys handlar inte, som inom psykologin eller psykiatrin, om att få en olycklig människa att leva lyckligt, det handlar om att träna sig att tänka mer uppriktigt om sig själv, och att vara beredd att göra detta oavsett de känslomässiga konsekvenserna. Att exempelvis arbeta sig genom en rejäl omgång kognitiv psykologi innan man sätter sig i analys är därför att rekommendera.