Sverige är bra på mycket, från popmusik till propellrar och andra tekniska innovationer. Men några världsberömda filosofer har vi knappast producerat. Varför? Författaren och artisten Alexander Bard diskuterar frågan i Filosofiska rummet i Sveriges Radio med filosofen Marcia Cavalcante Schuback och idéhistorikern Sven-Eric Liedman.

Det tål att sägas, om och om igen:

Filosofi är en konstform - inte en vetenskap!

Det betyder att om man recenserar ett filosofiskt verk och “söker efter empiri som styrker det som sägs i boken” så har man inte ens förstått vad det är man läser. Ingen vettig läsare letar efter empiri i poesi. Ingen vettig betraktare letar efter empiri i konst. Då är det också lika bra att strunta i empirin när man läser filosofi. Empirin tillhör vetenskapen och inte filosofin, den vetenskapliga litteraturen och inte den filosofiska. Det finns vetenskapsfilosofi (filosofi om vetenskapen och dess villkor, t ex empirism), det finns däremot av förklarliga skäl ingen filosofisk vetenskap.

Filosofi SPEKULERAR! Filosofin producerar koncept som ska hjälpa oss att tänka klarare. Det är det som är hela poängen. Redan giganten G.W.F. Hegel på 1800-talet blev känd som den store spekulative filosofen. God filosofi är att spekulera briljant och intressant, dålig filosofi är att spekulera banalt och kackigt. Så nu vet ni det! Och om någon försöker stämpla någonting som armchair philosophy i nedlåtande betydelse, så har den personen missat hela poängen. Uttrycket är nämligen en tautologi, stor filosofi skapas just i fåtöljer, med en briljant hjärna och en vass penna.

Gamle Hegel - han kunde spekulera, han...

Svenskar har svårt för det här med filosofi. Vi har producerat måleri, poesi, film, teater, mode och populärkultur av världsklass. Men vad gäller just filosofi har det före Bard & Söderqvist varit väldigt väldigt magert från vårt gamla ingenjörsland. Det enda konstnärliga område som svenskarna behandlar med samma tafflighet är konstmusiken. Tack gode Gud då för Anders Hillborg och Peter Bengtson (där fick ni några namn att googla), konstmusikens svar på Bard & Söderqvist!

Det är påsk. Sveriges Television låter ogenerat Vatikanen få sända en egen dokumentär om Påven. Visst, det är upprörande. dubbelt upprörande. Dels för att en public service-kanal så ogenerat låter sig utnyttjas till att sprida ren propaganda. Men framför allt för att vi 2009 fortfarande gång på gång får höra den här sortens dumheter - som att en människa för 2 000 år sedan har uppstått från de döda efter tre dygn med en ny kropp, och att detta dessutom skulle vara historiskt signifikativt för oss - levererade som om det vore trovärdiga teser värda vår respekt och förståelse. Det är som vår franske favoritfilosof Gilles Deleuze uttrycker saken: Mänsklighetens problem är inte ondskan, mänsklighetens problem är dumheten.

Att mänskligheten fortfarande dras med en miljard pinsamt korkade katoliker är ledsamt nog. Dock ska vi för den sakens skull inte tro att tiotals miljoner postmoderna sekulariserade storstadsateister kommer så mycket lättare undan våra noggranna granskningar. För även om dessa urbana liberaler skrattar gott åt tokarna som masochistiskt slickar den patetiske Påvens röv, så betyder det inte att de har lyckats ta död på den religiösa dualismen i den egna världsbilden.

Visst är Gud och övernaturliga under bortplockade från ekvationerna, men kvar finns både en själ skild från kroppen och idén om ett okränkbart jag som tillvarons centrum och utgångspunkt. Bara för att det känns bra. Bara för att grannen tror likadant. Arbetet med att rensa bort den religiösa gröten i våra huvuden har bara börjat. De tar tid att ta död på Gud, han gömmer sig fortfarande i Det Undermedvetna…