Läs gärna Jans hyllning av den tyske filosofen Thomas Metzinger i Svenska Dagbladet.
Thomas Metzinger - samma andas barn som Bard & Söderqvist
Jaget och själen de största av illusioner
Med stöd av neurovetenskap hävdar den tyske filosofen Thomas Metzinger att jaget är en illusion vi behöver göra oss av med. Om vi tar oss ut ur ”jagtunneln” slipper vi också många av subjektivitetens lidanden.
Den franske tänkaren René Descartes var, som bekant, för spröd för vårt kärva Stockholmsklimat. Hans idéer om kroppen och själen visade sig däremot vara enastående slitstarka och lever i hög grad kvar i vår västerländska köksbordspsykologi ännu 360 år efter hans egen död. Det var en smal sak att överföra dem från ett religiöst fundament till en sekulariserad humanism som formades till en självbelåten kult kring människan och individen.
Descartes sökte den säkra kunskapen och tvivlade på allt. Sinnenas vittnesbörd liksom allting hört och läst, papperet och pennan, tofflorna och brasan: ingenting av detta går att lita på. Och inte heller matematikens axiom. Vi kan inte med fullständig visshet utesluta risken för att vi är utsatta för någon sorts bedrägeri. Kanske drömmer eller hallucinerar vi, kanske vill Gud eller onda makter av någon anledning invagga oss i falska föreställningar, kanske är triangeln i själva verket en femhörning. Det enda säkra för den tvivlande filosofen är tvivlet självt, det går inte att betvivla. Och finns det ett tvivel, finns det också någon som tvivlar och tänker på allt möjligt annat. Alltså finns jaget.
Jaget kan vara helt säkert på sin existens så länge tänkandet pågår, medan den kropp som råkar vara jagets boning är lätt att tänka bort. ”Härav förstod jag”, skriver Descartes i ”Avhandling om metoden”, ”att jag var en substans, vars hela väsen eller natur består i att tänka och som för att finnas till ej behöver någon plats och ej heller är beroende av något materiellt. På så sätt är detta jag, det vill säga själen, genom vilken jag är vad jag är, helt skilt från kroppen.”
Om tänkande verkligen är en förutsättning för existens, hamnar vi i stora svårigheter. Då är det rätt mycket (och många) här i världen som vid närmare påseende inte finns. Naturligtvis har tänkandet utvecklats gradvis ur icke-tänkande organismer som med stor säkerhet har existerat. Men det som trots allt talar starkt för denna cartesianska dualism – att kroppen och det vi kallar själen eller jaget är två väsensskilda storheter – är helt enkelt det att det är så det känns. Hjärnan är ett fysiskt föremål där det pågår en massa komplicerade, neurokemiska processer, men det vi upplever i vårt medvetande och de mer eller mindre storslagna tankar vi tänker yttrar sig som något helt annat. Dessutom ger denna speciella, andliga dimension av tillvaron oss människor god anledning att känna oss tacksamt förundrade och litet högtidliga till sinnes. Det finns något vackert och märkvärdigt bortom förnimmelserna. Livet får en mening och allt det där.
Ett av flera problem med dualismen är dock att den inte förklarar någonting, åtminstone inte för den som kan tänka. Om själen inte är av denna världen, är det svårt att se hur dess tänkande ska kunna utöva något inflytande alls över kroppens handlande. Descartes, som kunde tänka, såg givetvis problemet men kunde inte hitta någon lösning inom ramarna för det egna systemet och valde att försöka dölja det genom att blanda bort korten.
Och denna fråga om hur det psykiska och det fysiska kommunicerar och påverkar varandra är olöslig för en dualist. Någonstans i ekvationen måste man införa ett trollerinummer där äpplen förvandlas till päron utan att någon märker det. Trots detta lever dualismen vidare. En modern och uppmjukad dualism medger villigt att neuroner och synapser på något sätt är inblandade i produktionen av medvetande, men insisterar på att fysiologiska processer aldrig kan erbjuda en heltäckande förklaring. Respekten för det inre livets mysterier och mirakel kräver att vi accepterar något själsligt som är inbäddat i tillvaron utan att faktiskt finnas på något banalt fysiskt vis. Visserligen förutsätter detta en god portion magi, men å andra sidan hämtar denna uppfattning stöd i vår upplevelse av att gå omkring och tänka och agera i vardagen. Det känns som om vi har om inte en helig själ så åtminstone ett hyfsat stabilt jag som utövar en hyfsat fri vilja, och så vidare. Dualismen har alltså intuitionen på sin sida.
Men hur tungt väger egentligen intuitionen i dessa sammanhang? En gång i tiden var folk övertygade om att solen snurrar kring ett stillastående jordklot eftersom detta överensstämmer med vad man varje dag ser med egna ögon. Eller hur är det egentligen med den saken? Måste man inte, åtminstone såhär i efterhand, med Descartes filosofkollega Ludwig Wittgenstein fråga sig hur det i så fall skulle ha sett ut om det faktiskt såg ut som om jorden snurrar kring sin egen axel (som den ju faktiskt gör)? Handlar det här inte mest om en lättjefull naivitet? Och måste vi inte inse att vi måste tänka kontraintuitivt för att fatta just någonting om det medvetande som är sin egen blinda fläck?
Djärvare och intensivare än de flesta inom detta område har den tyske filosofen Thomas Metzinger tänkt. En fördel med just Metzingers tänkande är också att det är djupt förankrat i den snabbt framåtskridande neurovetenskap som gör att vi idag kan ersätta mycket av vårt gissande och troende om hur hjärnan producerar medvetande med beprövade kunskaper. Han är alltså en brobyggare som etablerar välbehövliga förbindelser mellan humaniora och naturvetenskap, men han är också kontroversiell i så måtto att han helt avfärdar våra intuitiva slentrianföreställningar om vilka vi är och kallar det cartesianska jaget för en myt.
Störst avtryck hittills har Metzinger gjort med boken ”Being No One” från 2003, en bumling på 700 sidor där han utvecklar sin jagmodellteori för subjektivitetsproblematiken med hjälp av en omfattande och tekniskt avancerad apparatur. Tesen här är att vi alla vid närmare påseende är ingen, att ingen människa har eller någonsin har haft något jag. Det enda som finns och har funnits är vad Metzinger kallar den fenomenella jagmodellen som vi aldrig uppfattar just som modell eftersom den är transparent. Vi ser den inte och kan inte se den av det enkla skälet att vi använder den för att se med. Den är kroppens perspektiv på omvärlden. Hjärnan aktiverar denna mekanism närhelst den har behov av att integrera perceptionsprocessernas impulser med kroppens rörelser och mellanhavanden med världen, vilket är ett behov som uppstår vid uppvaknandet och kvarstår under all vaken tid.
Att vi inte förnimmer att modellen är en modell utan misstar den för det personliga jag till vilket hela vår identitet är kopplad, är inte vårt fel, tröstar oss Metzinger. Evolutionen har skapat oss på det viset. Och det är heller ingenting att sörja särskilt mycket över. Jagmodellen är på många vis en briljant inrättning som gör det möjligt för en organism att föreställa sig själv som en helhet och att agera någorlunda rationellt i både en yttre och en inre miljö. Hjärnans uppgift är ju inte och har aldrig varit att uppdaga tillvarons mest komplicerade mysterier utan att förenkla vår vardag och göra oss konkurrensmässiga i kampen för tillvaron.
Dessutom kan vi faktiskt inte avkräva vår hjärna eller något annat organ fulländad perfektion. Tyvärr är vi ju inte produkter av någon intelligent design utan av en urvalsprocess som bara kan arbeta med exakt det material som råkar finnas till hands. Att något är utvalt och någorlunda fungerande innebär givetvis inte alls att det är optimalt utan bara att det är bättre anpassat till rådande villkor än samtidigt existerande alternativ av olika slag. Och alternativen kan vara hur värdelösa som helst.
Så även om de kan vara tillåtet att då och då sucka hänfört över hur sinnrikt allting är ordnat i naturen och hur märkvärdig och unik människan är, måste vi vara medvetna om våra tillkortakommanden. Vårt minne är opålitligt, våra beslutsprocesser är manipulerade av våra opålitliga minnen, och vårt jag tror att det existerar.
I sin nyutkomna bok ”The Ego Tunnel – The Science of the Mind and the Myth of the Self” (276 s, Basic Books) fortsätter Thomas Metzinger sin utforskning av gränslandet mellan neurovetenskapen, medvetandefilosofin och fenomenologin. Forskningsrapporterna om hjärnans funktioner strömmar in, data tornar upp sig, men vad som fortfarande saknas är en samlad och samlande helhetsbild av vilka vi är och hur vi förhåller oss till världen. Och det stora hindret i vår väg mot självkännedom är jagillusionen: vi kan inte betvivla förnimmelserna men vi har all anledning att ifrågasätta Descartes förmodade förnimmare. Lösningen på mysteriet finns i insikten om hur jagtunneln fungerar, menar Metzinger.
Hjärnan aktiverar och upprätthåller en fenomenell jagmodell, en föreställning om organismen som en helhet, och innehållet i denna modell är det vi kallar jaget. Det är främst vår sofistikerade jagmodell som skiljer oss från andra djur och som har gjort oss till tänkare och läsare. Den gör det möjligt för oss att bygga ett samhälle och en kultur genom kommunikation och samarbete.
Jagets upplevelse av världen äger rum inne i en jagtunnel, en redigerad tolkning av ett snävt urval av impulser utifrån. Våra sinnesorgan är kraftigt begränsade och ger oss därför bara ett begränsat utsnitt av en oformlig mångfald som vi inte kan föreställa oss. På så sätt, menar Metzinger, är vår medvetandeprocess inte så mycket en bild av verkligheten som en tunnel genom verkligheten. I denna tunnel lever vi hela vårt medvetna liv, och genom att jagmodellen placeras inne i världmodellen skapas ett centrum varifrån jag blickar ut över omgivningen. Hjärnan skapar hela tiden en upplevelse just av att ett enhetligt jag är närvarande i en sammanhängande värld utanför hjärnan. På så sätt blir det lättare att orientera sig och hela livet blir litet enklare.
Jaget är alltså ingenting vi är, utan ett virtuellt verktyg som vi använder för att koordinera det egna agerandet och för att försöka förutsäga andras agerande. Och vilka är då vi som utför dessa sofistikerade manipulationer? Jo, elektrokemiska modulsystem som systematiskt och godtroget förväxlar innehållet i vår egentillverkade jagmodell med någon sorts autentisk och någorlunda stabil identitet. Vid närmare påseende är vi alltså ingen alls i Metzingers speciella bemärkelse: jaglösa jagmaskiner. Eller som Douglas Hofstadter har formulerat saken: en hallucination som hallucineras av en hallucination.
Denna nya bild av människan växer nu gradvis fram parallellt inom både naturvetenskapen och medvetandefilosofin. Det börjar alltså bli dags att ta ett sista tårfyllt farväl både av den odödliga själ som har varit religionens erbjudande om en trösterik metakontext genom millennier och av den högmodiga humanismens sekulariserade jag. Det börjar bli dags att acceptera den wittgensteinska utmaningen och frigöra oss från ännu en daterad illusion.
Varför? Både själen och jaget har ju haft uppgifter att fylla. Visst – men de har också, som Metzinger påpekar, skapat subjektivitetens många former av ångest och lidande. Tunneln är i själva verket ett fängelse, men nu börjar vi ana ljuset i tunnelns slut. Denna frigörelse kommer att förändra vår självbild och vår världsbild mer genomgripande än vad någon av de föregående revolutionerna inom vetenskaperna gjorde. En bred klyfta kommer att uppstå mellan de välinformerade och de nostalgiska själ- och jagkramare som aldrig har hört talas om någon fenomenell jagmodell.
Helt nya frågeställningar framträder när neuroteknologin ofrånkomligen omvandlar sig till en medvetandeteknologi. Nya kunskaper innebär både nya möjligheter och nya risker. I princip finns det ingenting som hindrar att vi själva designar vår egen jagtunnel, och olika former av kognitiva förbättringar hamnar inom räckhåll. Vi kan själva kontrollera vår egen sinnesstämning med hjälp av några smärre neurokemiska justeringar.
Men för att hantera eller helt enkelt bara diskutera denna nya situation på ett meningsfullt sätt krävs, framhåller Metzinger, att vi faktiskt gör vår hemläxa och sätter oss in i den utveckling som pågår. Dogmatisk förnekelse är inte någon vinnande strategi.
Tusen tack alla hundratals vänner som kom till vår lilla releasefest på Design Passion onsdag kväll!
Alexander Bard & Jan Söderqvist